Därför blev jag muslim
Kort svar: Den muslimska tron var så vacker och gav mig en tröst som inget annat någonsin gjort
Längre svar: Jag har alltid haft en tro på Gud. Men någonstans på vägen kände jag att denna tro inte var riktigt ren, jag var katolik innan jag blev muslim. När jag gick igenom svåra stunder i mitt liv kände jag att jag inte fick en riktig tröst genom min tro, jag hoppades att jag finna tröst men kände aldrig att jag riktigt gjorde det. När jag var som gladast i mitt liv ville jag visa Gud min tacksamhet men jag visste inte hur jag skulle göra det, jag kände alltid att jag inte gjorde nog.
För ungefär ett år sedan började jag intressera mig för islam men jag var så fast besluten om att jag inte kunde vara muslim, de var så långt bort på kartan som det kunde bli. Islam hotade mig och jag ville bevisa att den tron jag haft hela mitt liv inte var fel. Så jag började söka efter både förståelse för islam men också för något minsta fel. Ju mer jag sökte desto mer fängslades jag av islam, hur kom det sig att jag inte hittade minsta fel? När jag väl läst om islam på olika håll kände jag att jag ville närma mig islam men visste inte om det var av fel anledning, sökte jag tron eller sökte jag en anledning för att komma bort från min religion? Jag la tanken åt sidan i ungefär ett halvår.
Jag bodde ensam under några månader under sommaren 2010, av olika anledningar men främst ville jag få perspektiv på mitt liv, min familj och på mig själv. Någonstans under sommaren läste jag i Koranens Budskap. Det är svårt att beskriva känslan och idag är mycket av tiden innan trosbekännelsen suddig, jag minns bara att det var en tid av mycket gråt och mycket smärta. När jag läste kände jag igen mig, jag kände igen mig som en av dem som vet sanningen men ändå inte följer den. Jag kände igenom mig i berättelserna om de kristna, hur tron på Jesus som son inte på något sätt kunde stämma. Jag kände mig så lurad, helt och hållet förd bakom ljuset hela mitt liv. Det kändes som något lyfte bort och ur mig och jag lämnades helt ensam, för jag var helt ensam, allt jag någonsin trott på försvann lika snabbt som jag läste om mig själv i Koranens Budskap. Jag minns som sagt sekvenser av tiden runt konverteringen. En sekvens som jag minns så väl och är väldigt privat, var att jag satte mig ner på golvet och bara grät. Jag vet inte hur länge jag grät, men jag minns att jag sa ”Jag kan inte svika Jesus, jag kan inte bara sluta tro, Gud jag kan tro hur som helst men jag kan inte tro att Jesus inte fanns”. Det är det jag menar med att jag alltid haft en tro på Gud men allt omkring har sett olika ut. När jag väl läste om Jesus i Koranen klarnade allt upp för mig, jag behöver inte glömma denna otroliga profet men jag hade äntligen fått den riktiga beskrivningen på vem han var. Och all vetenskap som står skrivit i Koranen, obeskrivligt. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att med all logik jag har alla förutsättningar för att finna sanningen, hur kan jag ha missat islam? HUR?
Då förstod jag precis allt i mitt liv. Varenda tår, varenda händelse ledde mig fram till detta. Varenda stund det kändes som mitt hjärta skulle brytas itu, förde mig närmare islam. Nu förstod jag. Jag hade ropat efter Allah och han svarade mig och ledde mig till det vackraste som finns. Nu visste jag hur jag kan finns Allah i sorg och hur jag kan tacka honom vid glädje. Att jag fann islam betydde för mig att jag äntligen fick veta hur jag kunde visa Allah hur mycket jag tror på och älskar honom. Det är islam för mig.
När jag väl bestämde mig för att konvertera kände jag att ingenting betydde lika mycket som min tro, när jag efter 22 år hittat den skulle ingen vägleda mig bort. Jag valde att berätta för min pojkvän att jag ville konvertera och sa att detta är mitt beslut och om du inte vill ta detta steg med mig är du välkommen att gå. Det är ändå ganska stort att höra detta från någon, skulle han bli tvungen att leva med mig nu eftersom han inte kan svika en som funnit islam? Han blev ganska chockad, vad hände? Men jag kan säga att han har varit det största stöd jag haft, både före och efter att jag blev muslim. Jag är så tacksam att jag kunnat förändra vårt förhållande i rätt riktning för att följa vår tro och inte bryta mot dess uppmaningar för ett bra liv. Han är min enda och jag är hans enda, och detta sa vi till varandra några dagar efter att jag konverterade. På vårt egna sätt sa vi det inför Allah att vi skulle ta hand om varandra genom islam och att vi från denna stund funnit den person som vi ska spendera resten av livet med.
"Ashadu anla illaha ill-allah, ashadu anna Mohammadan rasuulu-llah". Där satt jag på min filt den tolfte juli och blev muslim. Där satt jag med den största glädjen jag någonsin haft. Jag bara log och log och log. Äntligen har jag hittat hem.
Längre svar: Jag har alltid haft en tro på Gud. Men någonstans på vägen kände jag att denna tro inte var riktigt ren, jag var katolik innan jag blev muslim. När jag gick igenom svåra stunder i mitt liv kände jag att jag inte fick en riktig tröst genom min tro, jag hoppades att jag finna tröst men kände aldrig att jag riktigt gjorde det. När jag var som gladast i mitt liv ville jag visa Gud min tacksamhet men jag visste inte hur jag skulle göra det, jag kände alltid att jag inte gjorde nog.
För ungefär ett år sedan började jag intressera mig för islam men jag var så fast besluten om att jag inte kunde vara muslim, de var så långt bort på kartan som det kunde bli. Islam hotade mig och jag ville bevisa att den tron jag haft hela mitt liv inte var fel. Så jag började söka efter både förståelse för islam men också för något minsta fel. Ju mer jag sökte desto mer fängslades jag av islam, hur kom det sig att jag inte hittade minsta fel? När jag väl läst om islam på olika håll kände jag att jag ville närma mig islam men visste inte om det var av fel anledning, sökte jag tron eller sökte jag en anledning för att komma bort från min religion? Jag la tanken åt sidan i ungefär ett halvår.
Jag bodde ensam under några månader under sommaren 2010, av olika anledningar men främst ville jag få perspektiv på mitt liv, min familj och på mig själv. Någonstans under sommaren läste jag i Koranens Budskap. Det är svårt att beskriva känslan och idag är mycket av tiden innan trosbekännelsen suddig, jag minns bara att det var en tid av mycket gråt och mycket smärta. När jag läste kände jag igen mig, jag kände igen mig som en av dem som vet sanningen men ändå inte följer den. Jag kände igenom mig i berättelserna om de kristna, hur tron på Jesus som son inte på något sätt kunde stämma. Jag kände mig så lurad, helt och hållet förd bakom ljuset hela mitt liv. Det kändes som något lyfte bort och ur mig och jag lämnades helt ensam, för jag var helt ensam, allt jag någonsin trott på försvann lika snabbt som jag läste om mig själv i Koranens Budskap. Jag minns som sagt sekvenser av tiden runt konverteringen. En sekvens som jag minns så väl och är väldigt privat, var att jag satte mig ner på golvet och bara grät. Jag vet inte hur länge jag grät, men jag minns att jag sa ”Jag kan inte svika Jesus, jag kan inte bara sluta tro, Gud jag kan tro hur som helst men jag kan inte tro att Jesus inte fanns”. Det är det jag menar med att jag alltid haft en tro på Gud men allt omkring har sett olika ut. När jag väl läste om Jesus i Koranen klarnade allt upp för mig, jag behöver inte glömma denna otroliga profet men jag hade äntligen fått den riktiga beskrivningen på vem han var. Och all vetenskap som står skrivit i Koranen, obeskrivligt. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att med all logik jag har alla förutsättningar för att finna sanningen, hur kan jag ha missat islam? HUR?
Då förstod jag precis allt i mitt liv. Varenda tår, varenda händelse ledde mig fram till detta. Varenda stund det kändes som mitt hjärta skulle brytas itu, förde mig närmare islam. Nu förstod jag. Jag hade ropat efter Allah och han svarade mig och ledde mig till det vackraste som finns. Nu visste jag hur jag kan finns Allah i sorg och hur jag kan tacka honom vid glädje. Att jag fann islam betydde för mig att jag äntligen fick veta hur jag kunde visa Allah hur mycket jag tror på och älskar honom. Det är islam för mig.
När jag väl bestämde mig för att konvertera kände jag att ingenting betydde lika mycket som min tro, när jag efter 22 år hittat den skulle ingen vägleda mig bort. Jag valde att berätta för min pojkvän att jag ville konvertera och sa att detta är mitt beslut och om du inte vill ta detta steg med mig är du välkommen att gå. Det är ändå ganska stort att höra detta från någon, skulle han bli tvungen att leva med mig nu eftersom han inte kan svika en som funnit islam? Han blev ganska chockad, vad hände? Men jag kan säga att han har varit det största stöd jag haft, både före och efter att jag blev muslim. Jag är så tacksam att jag kunnat förändra vårt förhållande i rätt riktning för att följa vår tro och inte bryta mot dess uppmaningar för ett bra liv. Han är min enda och jag är hans enda, och detta sa vi till varandra några dagar efter att jag konverterade. På vårt egna sätt sa vi det inför Allah att vi skulle ta hand om varandra genom islam och att vi från denna stund funnit den person som vi ska spendera resten av livet med.
"Ashadu anla illaha ill-allah, ashadu anna Mohammadan rasuulu-llah". Där satt jag på min filt den tolfte juli och blev muslim. Där satt jag med den största glädjen jag någonsin haft. Jag bara log och log och log. Äntligen har jag hittat hem.
